Det blĺste i mitt inre en iskall, höstlig vind.
och frosten i mitt sinne drev pärlor till min kind.
ock kylan trängde utĺt och härdade mitt skinn.
och huden blev en fästning som inget släppte in.
dĺ stod du där i vimlet och sträckte ut din hand.
som polstjärnen pĺ himlen som hjälper en i land.
sĺ rĺkades tvĺ stjärnor i rymdens oändlighet;
tvĺ tynande lanternor pĺ havets ödslighet.
och den som börjat stelna, och trotsa kärleken,
befruktas till att leva och älska själv igen.
sĺ vill jag bli som solen som värmer dina ben,
som luften och som jorden; som livet dom dej ger.
sĺ vill jag bli som regnet, när vägen din känns hĺrd,
och kunna fukta marken framför dej där du gĺr.