Det blåste i mitt inre en iskall, höstlig vind.
och frosten i mitt sinne drev pärlor till min kind.
ock kylan trängde utåt och härdade mitt skinn.
och huden blev en fästning som inget släppte in.
då stod du där i vimlet och sträckte ut din hand.
som polstjärnen på himlen som hjälper en i land.
så råkades två stjärnor i rymdens oändlighet;
två tynande lanternor på havets ödslighet.
och den som börjat stelna, och trotsa kärleken,
befruktas till att leva och älska själv igen.
så vill jag bli som solen som värmer dina ben,
som luften och som jorden; som livet dom dej ger.
så vill jag bli som regnet, när vägen din känns hård,
och kunna fukta marken framför dej där du går.